Idag vid lunch så började jag må dåligt.. Fick ont i halsen, blev matt i kroppen och det kändes som att jag hade hög feber.. Har inte släppt än men ska snart krypa ner under täcket och försöka kurera mig...

Tror att jag inte förstått helt och hållet att det är allvar denna gång med J, att jag innerst inne velat och trott att han skulle vilja komma hem igen men dem tankarna börjar mer och mer att försvinna... Han har inte svarat på mina medd påp facebook... Får börja acceptera vad som sker och ta en dag i taget.... Känner mig lugn men samtidigt otålig.. Vill att något ska hända eller så är det att jag behöver att något ska hända så jag slipper tänka.. Så fort jag stannar upp så börjar jag tänka på honom... Han är ständigt där...

Måste sluta vänta och hoppas på något som inte kommer...

Kanske dax att börja tänka framåt och på mig.. Motvilligt men behövligt...

Saknaden börjar sakta ta sig plats i mig nu mot kvällen och att sitta i soffan och glo på tv är helt meningslöst utan Ferdi som ligger bredvid.. Eller att lägga sig i tomma sängen känns bara så sjukt fel, har ingen att buffa på eftersom han snarkar... Är inte van med att det är tyst och mycket plats i sängen....

Vill ha familjeliv så gärna, hatar att vara singel.. Är såå sjukt dålig på det.. Varför är jag såå dålig på familjeliv, när det är det jag vill ha???

Kanske är ödet??