Just nu är saknaden efter J väldigt jobbig... Han brukar komma hem vid denna tid och om jag lagar mat får jag en kram eller så märker jag att han står och tittar på mig i dörröppningen... Men inte idag, imorgon eller nånsin mer... Och den tanken är hemsk... Vill så gärna prata med honom, vara i hans famn och höra honom säga att allt kommer bli bra.. Men det är en önskedröm som kommer förbli dröm tyvärr...

Han skulle hämta sina sista saker idag men inte varit här vad jag kan se... Kommer nog inte heller.. Kanske är bra för annars kanske jag skulle göra bort mig som jag brukar göra...

Går in på facebook typ hela tiden som en jäkla nörd och tittar om han svarat på mitt medd men det har han inte gjort... Han skrev visserligen i sitt sista medd att han inte skulle störa längre så han håller väl det antar jag....

Fan, fan, fan... Va svårt det ska vara...

Vid middagen idag:

Oliver: Vart är Janne

Jag: Han jobbar

Oliver: Sent?

Jag: Mm

Oliver: Men vi har ju inte träffat honom

Julia: Det var jätte längesen vi träffade honom

Jag: jo jag vet, men dem har mycket på jobbet just nu...

Båda barnen suckade och såg jätte ledsna ut... Dem saknar J väldigt mycket oxå.. Och jag har inte styrkan att berätta att han aldrig kommer hem igen.... Får ta det till helgen så vi kan prata om dem vill fråga något...

Nu ska jag mysa med barnen.... Känner mig sååå ensam...

Jaha, då har det hänt en del sen jag skrev förra gången... Jag är inte sambo längre då J valde att lämna mig, oss i söndags.. Efter lång tid med irritation, många småbråk som lett till större. Han orkade inte mer och inte jag heller men hade absolut ingen tanke på att avsluta något. Men han kanske gjorde rätt. Just nu känns det verkligen inte som det men förhoppningsvis så mår man bättre med tiden... Idag är sista dagen enligt honom som han ska hämta det sista han har kvar...

Det är så märkligt hur allt bara kan förändras så snabbt...Jag känner som så att vi hade våra problem och det skulle vara tufft att komma igen men tänk när man gjort det.. Vilken lycka och vilken styrka vi skulle ha tillsammans...

Eller så kanske det inte skulle ha gått, men det får man inte veta nu.. Jag är ju visserligen övertygad om att vi skulle ha ett så fantastiskt liv tillsammans om båda kunde se sina problem och ta tag i dem. Det är svårt att leva med någon annan inget snack om saken men då krävs det att man kommunicerar vilket vi inte gjort så bra. Kompromissa måste man oxå göra och det kanske inte varit så bra heller.. Sen kanske jag har ställt för höga krav på honom och oss som par att jag ville vara en familj fullt ut. Oavsett om barnen är hemma eller inte så ska man kunna göra saker och man ska ställa upp för varandra....

Jag har säkert missuppfattat honom men det har inte känts som att jag kunnat fråga honom om det är ok att göra något med en kompis eller själv när barnen varit hos oss.. Inte att gå på möten på skola/dagis... Jobbat extra för att någon gång kunna dra in lite pengar.. Men ändå...

Jag tog upp med honom att jag ville måla om i kök, vardagsrum och fixa badrummet... Tänkte att till lön skulle vi kanske kunna köpa färg till köket... Det tyckte han var bra.. Men det har nu kommit fram från honom själv att han bara gick med på vissa saker för husfridens skull... Det är inte ok tycker jag... Han menade på att vi skulle vänta så vi fick mer pengar, det han inte visste som jag ville överraska honom med var att jag gått upp i tid på jobbet och skulle få mycket mer i lön och kunna bidra till vår ekonomi som han..... Man ska säga sin åsikt och sen får man gå vidare efter det... Herregud, vad skulle jag gjort om han var ärlig mot mig och sa nej istället för ja... Antagligen ingenting eller gjort det själv... Men det skulle vart sura miner från min sida enligt J.... Mina sura miner kanske berodde på att jag visste att han inte menade det han sa och till slut accepterade jag det och gjorde som vi sagt även fast det lyste igenom vad han egentligen tyckte.....

Sen en annan sak om att barnen fick, fick och fick... Det är mina älskade barn och jag gör vadsomhelst för dem... Vill ge dem världen och om det nu menas med att dem får jättefina julklappar och sen någon/några dagar senare vill ha lite pengar för att vi är ute i affärer och dem hittar något så visst köpt det då.... Gör inte mig något.. Jag kom ihåg när jag var liten med alkoliserad mamma och boendes hos mina mormor och morfar att jag inte fick jämt det jag ville. Men det spelade ingen roll om jag fyllt år dagen innan eller vad det nu kunde vara... Hittade jag något så kunde jag få det av dem. Inte bortskämd, pengagalen på något sätt men var är det för fel med det???

Vi har olika åsikter om saker och ting men det är ok... Så lnge som man kommunicerar och har en dialog och bestämmer tillsammans med bådas åsikter..... Han vågade inte prata med mig eller säga vissa saker pga att jag kunde bli arg eller sur... Hur många gånger fick jag inte höra det????? Och ja, jag tjatade många gånger på att J var irriterad och det var så jag upplevde det. Men istället för att sitta och prata med mig om det så blir J sur/arg för att jag sa så och skulle lämna mig eller kalla mig för saker.... J du kanske har gjort rätt, det kanske är det bästa men det är jävligt surt ändå att det inte kämpades överhuvudtaget... Jag är besviken på dig för 2 saker som du inte gottgjorde mig för... Inget jag tänker ta upp här men du vet mycket väl vad jag menar... Det är pga dem 2 sakerna som gjort mig arg och bitter varför är du det????

Nej nu väntar banksamtal och mycket annat att göra.....