Det fick jag höra från en patient som är 96 år ikväll på jobbet....

Gick in till henne för att erbjuda kvällsfika och då började hon gråta... Satte mig bredvid och frågade hur det var...

Hon berättade att hennes godman var på besök under kvällen och sa att hon skulle åka imorn.. Och att hon hade 2 alternativ, antingen att åka hem med hemtjänst eller flytta till annat boende!!! Och det får hon veta inte ens 24 timmar innan det kommer ske.... Va fan!!

Patienten förlorade sin dotter i våras och blev efter det akut förvirrad och fick hallucinationer... Men är helt adekvat ( klar i huvudet).. Därför är hon hos oss.. Hon är nu medicinskt klar och ska därför åka från oss...

Hon känner sig överkörd av denna godman och att denne inte tar tillvara på patientens önskemål. Hon förstår och vill inte åka hem för det går inte. Hon vill till annat boende där det finns personal dygnet runt men att inte själv få vara med och bestämma vart, tyckte hon var vidrigt ( hennes ord)...

Hon känner sig maktlös... Att hon ska bli förvarad tills det är dax att lämna detta liv.

Blir så ledsen för hennes skull och önskar så att man skulle kunna hjälpa på något sätt....

Tack o lov har hon en person i sin närhet som ska hjälpa henne att söka ett annat ställe att bo på...

Det är oftast inte tungt fysiskt på mitt jobb utan det är psykiskt!!!

Man står mitt emellan kommunen och patienten och kan inget göra.... Och så känner nog många inom sjukvården, framförallt de som jobbar med geriatriska ( över 65+) patienter...

Men som sagt, så tack o lov har hon en person som försöker hjälpa....

Är så många gånger man träffat på patienter som inte har någon, ingen anhörig, god vän m.m

Och dem säger alla samma sak: BLI INTE GAMMAL!!!

Det gör verkligen ont att höra det och vara den som håller deras hand eller tröstar så gott man kan... Oftast för stunden bara..

Och efter att ha jobbat med detta i 11 år så känner jag faktiskt så, vill ej bli gammal!.

Behövde skriva av mig lite för att rensa tankarna lite...

Hoppas ni haft en bra onsdag...

Kramkram

Är just nu inne i en depp period.. Mycket som känns tungt, saker som hänt och framtida saker.. Men det går över snart hoppas jag.. Kan ändå inte göra nått åt saken...
Tur då att jag har sånna fina människor runt mig som fångar upp och ser till att allt är ok!! Människor som känner mig fullt ut.. Och finaste H som finns där med sin varma famn som är så bra för mig...
Nej! Nu är det dax att rycka upp sig...

Kramkram