Idag fick jag ett samtal på jobbet. Det var en kvinna som ringde. Hon presenterade sig som sambo till en av mina kollegor och ville prata med någon som kände honom.
Sa att jag kände och jobbat med honom i 7 år.
Hon berättade då att han är avliden. Gick bort i tisdags morse. Läkaren som konstaterade dödsfallet trodde att det berodde på hjärtat. Troligtvis.
Min glada, livsnjutare och helt underbara kollega finns inte mer. Blev chockad, är det fortfarande. Hon berättade saker som inte alls stämde med min bild utav honom. Gav mig en ny bild som visade på att han levt ett tufft och problematiskt liv. Vilket han inte visat något av för mig eller någon annan. Nått som bara rörde dem emellan.
Hade jag vetat att det var sista gången vi sågs när vi möttes i korridoren på jobbet hade jag gett honom en större kram, pratat längre med honom. Vi sågs mer som hastigast, han gav sitt solskens leende, frågade hur det var och gav mig en kram i farten. Han hade bråttom iväg, till livet utanför vår avdelning.
Kommer ta tid att förstå att denna varma, goa person inte kommer vara på jobbet längre. En tomhet och mååånga frågetecken som aldrig blir besvarade.
Kommer sakna dig fina S, hoppas du nu finner frid!.

Det är tyvärr i sånna tider man inser det som man egentligen borde ta vara på varje dag, aldrig skiljas som ovänner, inte ens lägga sig för natten innan man är sams. För det kan vara sista gången man ses.
Livet är för kort, för sårbart!
Ta hand om varandra...
Kramkram