På väg hem efter en jobbkväll.. Ska vara där 07 imorn så det blir att försöka somna så fort jag kan...
Vi har en patient i palliativt skede och anhöriga till hen har svårt att förstå vad som sker.. Vi har gjort allt vi kunnat och nu är det god omvårdnad som vi ger, tills det är dax att somna in... Vi diskuterade det på jobbet då en av anhöriga kom och sa att patienten tittat upp och man kanske kunde ge lite nyponsoppa.. Den anhöriga har fortfarande hopp och kan inte se att det inte finns nått att göra.. Jag förstår den känslan.. Kommer så väl ihåg när jag o syrran satt hos morfar när han låg på sjukhus efter hjärnblödning.. Vi satt och pratade minnen och om vad morfar tyckte om, vi höll i hans händer... OCH då vid ett tillfälle klämde han till med händerna och vi trodde såklart att han var med och att det var hans sätt att visa det på... Han gick bort några dagar senare och jag hade väldigt svårt att förstå... Nu i efterhand har jag genom att själv jobba med det förstått att kroppen kan reagera så utan att det betyder nått... Som personal ser man det men som anhörig finns hoppet där... Hoppas dem får sin frid snart..
Lite tankar bara..
Kramkram

Åh vad jag önskar att ni levde.. Har så mycket jag behöver prata med er.. Glad att jag har er plats att gå till när det är svårt, underbart eller bara behöver vara... Saknar er så mycket, finns inte ord att beskriva.. Hoppas ni alla har det bra där ni är och ser på oss med stolthet och glädje...
????????????????????
Kramkram