Idag är det 16 år sedan jag såg dig sist. Kommer så väl ihåg den dagen. Känslan jag hade i kroppen när jag såg dig ligga i sängen när jag kom in i din sal var en av dem jobbigaste. Kände knappt igen dig. Min mamma.. Bara skinn och ben. Var nästan så jag backade ut ur rummet men jag tog mod till mig och gick in. Ställde mig en bit ifrån din säng och bara tittade. Kunde inte förstå. Cancern hade verkligen vunnit denna gång. Hade jag vetat att det var sista gången som vi sågs den dagen så hade jag gjort så annorlunda. Men att vara 14 och se sin döende mamma var ett trauma, som jag aldrig komma över.

Oliver och Julia frågar ofta om dig och deras morfar. Försöker svara så gott jag kan. Vi besöker er med jämna mellanrum. Barnen vill gärna gå till er oftare men ibland är det jobbigt och tufft.

Det är ofta som jag besöker er för att få lugn i kroppen, eller för att babbla av mig.

Även fast det gått 16 år så är saknaden efter dig enorm mamma.. Älskar dig väldigt mycket och hoppas att ni inte vänder er för mycket i graven pga mig....